PLÅGSAMMA MINNEN

Minnesbilderna av tiden kring dig dyker fortfarande upp. Inte lika ofta som innan och de varar inte lika länge, men de dyker upp. Blixtrande korta ögonblick av lycka, förvirring, förvissning och förälskelse men mest ren, skär och äkta kärlek. Minnena gör mig tokig, jag vill inte längre vara kvar i min egen kropp, jag vill kasta något ömtåligt i golvet och bara försvinna. Är det möjligt att hitta ett svart hål som man kan krypa in i när det behövs?

Har så svårt att förstå vad som gick snett. Vad är det för fel med mig? Vad gör jag för fel som någon annan gör bättre? Jag älskar dig, jag ställer upp för dig, jag gör allt för dig. Lagar middag, tvättar, städar... listan kan göras lång.
Hur kan man välja att frångå ett liv med trygghet? Ett liv tillsammans med en person som du vet att du kan lita på, en person som du vet finns där för dig genom lycka och svårigheter!?

Minnena dras tillbaka till tiden för ett år sedan. Då du kom in i mitt liv utan att ens be om det. Jag var inte redo, men du förtrollade mig. Vi hade kul ihop, vi gjorde allt ihop. Det var du och jag och det skulle bli du och jag för evigt. Du satte ord på vår kärlek och du ville ha en framtid med mig. Det var vad du sa.
Du bröt ditt löfte ganska fort. Du ville inte ens försöka, ville inte ens kämpa för att det skulle bli bättre, vilket det hade blivit. Hur kan man ge upp så lätt??
Jag är inte bara sårad, jag är också lurad och jag är också en av dom. Dom som varit med om dig och dina förtrollningar förut.
Nu har du säkert en ny, en som tids nog kommer att falla i samma djupa gropar som vi andra har gjort. Det är sjukt plågsamt och sorgligt att höra hur man kan spela så känslofull men ändå vara så känslokall som du faktiskt är när det väl gäller.

Du vill leva ditt liv och sen om du förstör andras på vägen skiter du fullständigt i. Du lämnade mig ensam i tragiska och känslomässiga händelser utan att ens visa en enda tanke... Hur tror du det känns? Vi skulle ju vara vänner ialla fall. Men en vän bryr sig och en vän hör av sig. Speciellt om man har något som varit gemensamt, hur svårt och jobbigt det än må vara.
Så mycket som man har gjort för dig, ställt upp för dig och gett dig så kan du inte ens visa minsta lilla gnutta omtanke. Så sjukt känslokallt!

En sak till; missbruka aldrig ordet Älska!
För som sagt när något försvinner ur ens liv, som man ens inte visste fanns, så gör det fruktansvärt ont!